Lurren

Mina alldeles egna ord och vad jag upplevt... Detta är en filtrering av låten 'Under Ytan' med egna ord och vad som försigått inom mig!

Mina tankar om ’Under ytan’

Det finns mycket i denna låt som stämmer överens med vad jag känt.
Det finns fortfarande både stora och små saker som händer, som kan stjälpa och som kan hjälpa mig! Mycket i ryggsäcken.

Mycket skratt och gråt, ja det finns det. För det fanns väldigt många dystra stunder, för många för min del. Och skratten var skratt som för det mesta var falska, för att omgivningen inte skulle märka något. Men även fanns det skratt av lycka i stunder. Få stunder.

Även så händer det så mycket under ytan. Det är mycket som snurrar runt i det omedvetna som jag inte tänker på här och nu. Som jag inte är medveten om.
Det är ganska korrekt för mig att det är mycket som händer ’under ytan’ som är svåra eller att jag inte förstår dom överhuvudtaget.
OCH det finns alltid svar på dom sakerna om jag kollar igenom verkligen mycket inom mig själv.
Ja, verkligen i botten får jag gräva ofta och länge.

Det känner jag att JAG VET ATT JAG FINNS DÄR UNDER. Förr var det inte så. Jag visste inte alls förr vem jag var… Jag var en av mängden kändes det som.
Men nu VET jag att jag FINNS och att det inte finns någon annan än jag som är jag!

’Det skrattas och det skålas, Men slutar snart i kaos’.
Känner igen mycket av det. I sociala sammanhang så var det skratt och skål! Men när jag var ensam så blev det kaos, allt föll ihop!
Även så sparkade jag på mig själv. Stackaren som var mig själv var helt förstörd. Som var helt chanslös från denna Jag som sparkade.
Även så kändes det som om ingen brydde sig om mig (Emil). Inte ens jag brydde mig om mig själv. För Emil fanns det knappt någon imorgon då!

Rädslan var verkligen stor och stark. För jag var lite rädd över hur morgondagen skulle bli.

Jag skämdes så oerhört över mig själv. Jag skämdes så oerhört över hur jag såg.
Jag brände verkligen bilden på mig själv till aska. Jag fanns inte för mig själv. Jag var den där askan som verkligen låg där. Det fanns inte mycket som var jag då.

Fanns väldigt många stunder då jag tänkte på det. Om det var någon annan. Eller om det var någon annan som hade det som jag, eller liknelser. Det är jobbigt. Det tyckte jag då. Nu vill jag verkligen hjälpa dom som känner en liknande känsla inom sig.

Det fanns ett monster inom mig som inte sa ett endaste ord. Som bara var där och förstörd för mig. Som verkligen slog mig när jag log. Men för mig nu så känner jag att det monstret var jag själv.

För mig nu så var det ett meningslöst lidande. Då hade jag svårt att se det. Nu ser jag verkligen det!
Kände mig som ett hjälplöst barn som inte hade någon väg att gå.

Det som jag inte ville ta del av var att jag var älskad utan gränser av familjen. Älskade utan tvång.
Nu kan jag ta åt mig det. Det finns stunder än men det är inte mitt bekymmer. Det är inget jag ska lägga energi på… det är utanför min yta.

’Under ytan, är vi alla små.
Under ytan, kan en god själ förgås’
Denna är så klockren. Så mycket stora och lilla jag. Jag tryckte ner mig så oerhört mycket att jag inte fanns.

Denna tiden så var det verkligen en god själ som förgicks. Det var min egna själ!

Nu är den själen levandes.
Nu vet jag att jag finns! Det finns ingen annan än jag!

JAG VET, JAG VET, JAG VET ATT JAG FINNS HÄR…
OCH NU!



Kommentera gärna! :)